header
logo

Svanebäck – en ort med anor

 

Av Nils Juelsson

 

Namnet Svanebäck kom till genom ett utslag hos Kongl. Majs och Rikets Kammar Collegie den 13 dec. 1877. Tidigare var namnet Svinabäck, Svinebeck och Svinnebeck. På 1500 talet när Skåne var danskt hette det Suinebeck. En liten bäck som hade sin upprinnelse i Brännan rann förbi gården ut i havet. Där fanns ända till 1850 en rätt så bra vattenkvarn en s.k. skvalte, kvarn som kringliggande småbrukare kom med sin säd till för att få malet. 

I Kammars-kollegi arkiv i Stockholm finns antecknat om Svinebäck, Wäsby socken 1670: 

Truls Andersson. 1 hem. Brukar allt. Utsäde 11 tunner. 25 lass Hö. Hästar 4. Koer 6. Ungnöt 4. Får 10. 

Vidare stod där: 

Cronohem. Anslagit till Fyringen. Stedt o danske tider. 

Den äldste kände brukaren av Svanebäck var Jenus Hansen. Han bodde där från 1584 tills ny åbo tillträdde hemmanet. I en äldre handling kallas han /leje bonde/ varmed betecknas att han arrenderat hemmanet av kronan.

Efter honom blev Truls Andersson åbo i Svanebäck år 1638. Han kallades då för kronobonde och hemmanet var anslaget till /löktan/ fyrbåken på Kullaberg. Till denna fyr körde han jämte tio andra bönder kol och ved, vilka därför kallades löktebönder. Denne Truls Andersson var gift tvenne gånger. I första giftet blev det Nils Trulsson d.ä faderns efterträdare på gården. I andra giftet Nils Trulsson d.y. som blev känd under namnet Nils Trulsson i Kulla och han blev stamfader för den stora Kulla-släkten Sedan kom en lång rad av brukare, det gick från far till son o.s.v. Per Nilsson, en av dem  köpte egendomen av kronan. Hemmanet var då ett ½ mantal och han gav 88 da­ler 28 öre silvermynt. 

I alla tider har gården haft stora problem med flygsanden som vid vissa väderlekstyper blåste in över land. Carl von Linne, som den 14 juli 1749 reste här, skriver: Svinabågarna, ett så farligt som för de sjöfarande namnkunnigt grund, ligger utanför Svinabäck, där den myckna flygsanden uppkastas och uppvräkes ifrån havet (slut på citat). En av brukarna på gården, Anders Persson (1764-1835) nedlade mycket arbete på flygsandens dämpande. Han planterade uti flygsanden flera tusen olika slags träd, liksom han reste till Jutland och köpte s.k. strand­havre och sådde utmed stranden. Under Per Nilssons (1717-1782) och Anders Perssons tid bildades klitterna, cirka 10-12 meter höga sandkullar. Dessa bilda­des genom att ett ris­gärde sattes att fånga upp sanden, så lade sig sanden vid båda sidor om gärdet sedan var det att bygga ett nytt gärde ovanpå det gamla. Detta blev upprepat tre gånger, tång kördes sedan i tusen lass vis och breddes på den lösa sanden som därefter såddes med strandhavre.  För detta blev Anders Persson ihåg­kommen med Kungl.Patriotiska sällskapets silvermedalj för gagnelig verksam­het. 

En skatt skall enligt sägnen ligga dold i dessa klitter. Det berättas att den danske sjöhjälten Tordenskjold en gång när han var jagad av svenskarna seglade på grundet "Svinabonn". Han räddade sig hem till Danmark, men den medföljande krigskassan grävdes ner i sanden vid Svinabäck. Många har letat efter skatten, men förgäves. Som vid all skattgrävning skall tystnad iakttagas och det fick en av svanebäcksbönderna uppleva. Då han vid midnatt en gång lyckades gräva fram kistan, undslapp han sig ett förvånat utrop och se vips försvann kistan åter i sanden. Uti en av backarna var det för ca.75 år sedan som en ingenjör Korseman med slagruta sökte efter Tordenskjoldska skatten, men han fann intet. Hans försök att hitta skatten omtalades då i hela den svenska pressen. Det har förr i tiden ofta varit folk som grävt i backarna efter pengar, så kallade pengabloss har flera gånger varit synligt. 

Under Per Nilssons tid skall en gång ryssen ha varit och gjort strandhugg. Ett ryskt fartyg ankrade utanför Viken och satte ut båtar för att gå iland men Vikenborna var på sin vakt. Där fanns nämligen ett par tre gamla skeppskanoner och de placerades nere vid hamnen eller torget. Sedan lades en mängd ålkupor bred­vid kanonerna så det såg ut att vara många och så sköt de skott på skott med de riktiga kanonerna så ryssen ej vågade gå iland. Han seglade så norrut och ankrade till igen vid Svanebäck och provianterade, tog alla korna och fåren som de slaktade, ut till fartyget. Detta hände samma år som ryssarna brände Råå. 

Nu är Svanebäcksgården som lantbruk ett minne blott, men gården finns kvar, nu som bostad för en massa människor. Mycket har förändrats, men fortfarande kan man liksom förr, en vacker sommarkväll gå ner till stranden för en promenad och njuta av utsikten.