header
logo

Lite om von Kochens journal
1734–1764

Petter Gotthard von Kochen På Krapperup finns en journal skriven i dagboksform av karolinen Petter Gotthard von Kochen under åren 1734–1764. Som slottsherre på Krapperup blev han en betydande person, enär Krapperup var ägare till stora domäner här i NV Skåne och Halland. Han var som en fader för sina undersåtar. Till honom kunde folket komma med sina bekymmer och han skipade också rättvisa tillsammans med sin inspektor och pastorn i församlingen. Han tillsatte byfogdar i de olika byarna och gav dem befogenhet att själva döma i smärre tvistemål.

På Gården fördes även jordeböcker och inspektoren åkte runt och inkasserade arrenden i by efter by. Dessutom hade bönderna, både in– och utsocknes, dagsverksskyld på Gården, antingen det gällde jordbruket, skogshygget, torvmossarna eller upprensning efter brand– och stormskador. De kunde befallas infinna sig på berget för att deltaga i jakt. Vid ett tillfälle t.o.m. för jakt på varg mitt i vintern borta vid Görslöv.

Byfogdarna stod von Kochen mycket nära. Han nämner ofta att han varit hos dem på besök. Fogdarna på fiskelägena Arild och Mölle hade båda Fiskejakter och dessa anlitades ofta av von Kochen vid längre transporter och för ärenden i Malmö, Göteborg, Stockholm och Köpenhamn.

På Gården finns mycket folk anställda, trädgårdsmästare, timmermän och skyttar för att inte tala om all den personal som behövs på Slottet och för sysslorna på Gården.

von Kochen var djupt religiös och alla förändringar på Gården, det kunde gälla nyanställningar, sjukdomar, fisket etc avslutades alltid i dagboken med ett ”tack och lov” och en hyllning av den ”barmhertige Guden, som låtit detta ske i en välsignad tid”. Varje år avslutades med en halv sida av bön och ett tack för det gångna året. Det nya året börjar också på ungefär liknande sätt med förhoppningar – – – – – –.

Han besökte också sjuka undersåtar och bad för dem om snart tillfrisknande. Mycket ofta var han med på bröllop och ännu oftare på ”barnsöl”, när ett barn blivit ”Christnat”.

När de två första fiskarehusen nere vid Lerhamn en morgon hade brunnit ner dröjde det bara någon vecka innan 10 fiskare från Mölle hade rensat upp på platsen och förberett för återuppbyggnad. Likaså hade en hel gård uppe på Kullaberg en kväll lagts i aska. Efter en besiktning av länsmannen och anteckning om huru mycket timmer som skulle åtgå för återuppbyggande ger man sig dagen därpå ut i storskogen för att se ut lämpliga träd för bygget. Snart är man i färd med arbetet och ett par månader senare kan åbon med familj flytta in i nytt hus.

Det är ganska intressant att följa ett hus bliver till på den tiden. Man anmäler sitt intresse för byfogden som vidarebefordrar det till Krapperup. Man blir då tilldelad en ”plats” och får betala en städjeavgift som är låg om man själv skall bygga, men om Krapperup skall bygga blir avgiften högre. Bygger man själv får man ta träd som i förväg blivit anvisade i skogen. Bygger Krapperup huset byggs själva stommen först upp på Gården och plockas sedan ner igen sedan alla fogar blivit märkta. Därefter körs allt materialet ner till fiskeläget i en fora på 7–8 vagnar. Där börjar man omedelbart montera upp stommen på den då redan färdiga grunden. Sedan fortsatte arbetet på sedvanligt sätt och efter ett par månader var det färdigt för inflyttning.

Fiskarena hade ett visst tryck på sig att ge sig ut på fiske. Det var deras skyldighet mot Krapperup. En viss del av avkastningen skulle enl arrendekontrakten gå dit. Av t.ex. sillfisket skulle nämligen ett kast pr val sill läggas i byfogdens korg, som senare genom hans försorg kördes till Krapperup. Goda fiskeår kunde Krapperups källare vara till bristningsgränsen fylld. Sillen insaltades i kaggar och klarade sig sedan en längre tid. Sillen användes också som bytesvara. Om en båtskeppare t.ex. var sjuk, eller av annan orsak måste stanna hemma, måste han ordna ersättare för sig. von Kochen fick nämligen täta rapporter genom byfogdarna från fiskelägena. Han visste precis vilka båtar som sjösatts och när de gett sig ut på fiske, när de kommit tillbaka och hur stor fångsten varit.

Det verkar som om Krapperup använde sig av Mölle hamn mer än av Arilds. Man utskeppade säd bl.a. till Göteborg och man importerade limsten (kalk) till Mölle hamn och körde ner dit och hämtade hem det efter hand som man behövde. Man hade nämligen väster om Gården en limugn som man eldade upp för kalkbränning.

Kullen har en lång, svår och farlig kustremsa för sjöfarten. Längs Öresundskusten är den långgrund med flera farliga stenrevlar långt ut i sundet. Runt själva Kullaberg är det bråddjupt med branta klippstränder. Längre inåt Skälderviken blir det åter långgrunt med sandrevlar. Vid denna kustremsa har under årens lopp skett hundratals fartygsolyckor, så ock under denna von Kochen–tid på Krapperup. Flera fartyg blev vrak både vid Öresundskusten och på Skäldervikssidan. Vrakdelarna samlades ihop, en dal kördes till Krapperup och såldes där på auktion, andra såldes nere vid stranden.

von Kooken har i sin dagbok skrivit ner uppgifter, som troligtvis SMHI skulle vara intresserade av. Han har under 30 års tid från 1734 dag för dag beskrivit vädret i Krapperup.

Så har vi åbon på Himmelstorp som hade sågat ner några fler träd än han fick lov att göra. Han dömdes av von Kochen att plantera ett antal bokplantor i Bränneslyckan och också se till att de tog sig och växte upp. Kanske har alla bokarna där kommit till på detta sätt.

Att von Kochen även var en moralens väktare har han noterat. Han skriver om att mjölkepigan Christinas olovliga vänskap med Skytten blev undersökt tillsammans med pastor Everlöv. Det var tydligen så allvarligt att de två veckor senare blev instämda vid Tinget i Mörarp. Men det räckte tydligen att Inspektor for iväg till Mörarp för att ta upp fallet om ”Skyttens lägermål”.

Vid ett tillfälle i Mölle hade ett par fiskare kommit på kant med von Kochen. De hade varit oförskämda, svarat eller tilltalat honom ohyfsat. Han dömde dem med uppsägning av deras kontrakt och avflyttning. De gick nästa dag till pastorn och bad om hans medling i konflikten, Han gick till von Kochen och det gav delvis resultat. Bråkstakarna skulle få bo kvar om det skrevs nya kontrakt och ny städja skulle få betalas. Dessutom skulle de få avlägga offentlig ursäkt inför församlade bybor.

Vallgraven hade tömts på vatten och nu skulle den rensas och grävas ur. Till detta arbete hade utsocknes bönder från södra Halland inkallats. De var där och arbetade i två dagar. Sen var de färdiga med sin anvisade halva. Den andra hälften skulle rensas av insocknes Bönder och även dessa klarade sin del på samma tid.

Även den nedre dammen skulle rensas från gyttja. Detta arbete delades mellan Mölles och Arilds fiskare.

All ullen skulle kardas och spinnas. Det arbetet hade delats upp mellan Mölles och Arilds kvinnor. De var på Krapperup vars en dag, sen var det arbetet avslutat.

Trädgårdsmästaren ville ha lite mer träd i trädgården. Han for upp till Kullaberg och grävde upp en del lindeplantor som sedan planterades i trädgråden.

 

14/7 1749 skriver von Kochen i sin dagbok:
II: Archiater Linnaeus FM komit hijt med studenten Cederlöf. Efter Måhltijden rijdit till Kulla och blifwit där öfer Natten”
15/7 Foro de vijdare till Farhult och Engelholm.


Men det var ju också innan Linné blivit känd.

Hans-Otto Pyk

Tillbaka