header
logo

Kullasagan om Potta Långhaka

När jag växte upp berättade min farfar följande saga för mig:
På 1950–talet skrev Olof S. Eriksson en bok som hette Kullaboken, på uppdrag av Kullens Lärarklubb som användes när jag gick i skolan och i den finns sagan nedtecknad.
/Birgitta Svantesson

En av Kullens många sagor handlar om Potta Långhaka. Man säger, att hon levde på den tiden, då det fanns nissar, häxor och många slags troll. Hon bodde i Kullen, det vet man. Men däremot är inte alla överens om var i Kullen hon bodde. För hundra år sedan pekade man ofta på en gård, som ännu idag kallas Pottmjöhult, och så sa man: ”Där bodde Potta Långhaka”.

Potta Långhaka hade blivit änka. Nu fick hon ensam befalla på gården. Och befalla det kunde hon med besked. Säden skördades i rätt tid, och kreaturen blev väl passade. Allting gick bättre än under mannens livstid. Potta Långhaka började bli rik. Folk sade då, att hon fick hjälp av “goa–nisse”

Ju mer hon fick, desto mer ville hon ha. På äldre dar blev hon rent av girig. Folk sade då, att hon stod i förbund med ”hin onde”. Det var så, berättades det, att hin onde lovat hjälpa Potta till stora rikedomar, om han som lön därför till slut fick ta henne själv med ”hull och hår”.

Potta var illmarig – hon lovade. men hon tänkte lura hin onde. Så gick många år. En dag kom hin onde för att hämta Potta. Men hon var snabb både i beslut och handling. Kvickt tar hon sin goa–nisse. och så gömmer hon sig i en stor halmstack. Hin onde fick plocka strå för strå för att kunna nå dem. Kvinnan lockade nisse att gäckande sträcka foten mot hin onde och sade eggande: ”tasse, tag fot, tasse tag fot!” När så nisse blivit djärvare och avståndet minskade, stötte Potta till nisse och sade ”Tasse, tag allt ihop” Och hin onde tog nisse och blev för den gången nöjd med sitt byte och for sin väg.

Då Potta Långhaka dog, skulle hon begravas som annat kristet folk på den tiden, och hon fördes i stor procession till Farhults kyrkogård. Emellertid hade begravningsföljet nätt opp kommit tillbaka till sorgehuset och satt sig till bords, då någon fick se Potta stå och grina i brygghusdörren. Snart såg alla henne. Man befarade nu att aldrig få lugn och ro i huset och i byn för den dödas vålnad. Ty Potta hade stått i förbund med hin onde, och en sådan fick man inte begrava i ”vigd” jord. Genast begav sig begravningsgästerna åstad till kyrkogården och hämtade liket.

Åt den döda reddes i stället en grav på Nybofäladen vid Snärpan, och genom hennes hjärta slog man en ekepåle, för att inte Potta skulle ”gå igen”.

Om den pålen kunde de gamla tala: När ungdomen under vintrarna åkte skridskor på isen vid Snärpan, hände att någon av de modigaste dristade sig att ruska på ekepålen. Då hördes nere under isen:
”Ricka, ricka hårt, så kommer Potta Långhaka opp!”

Men några stora isar blir det inte längre vid Snärpan. och fäladsmarkerna med vattenhålor, enbuskar och stora stenar finns inte heller där. Ty marken har för hundra år sedan odlats upp till stora fina åkerfält. Och det händer numera ytterst sällan, att folket i bygden talar om Potta Långhaka.


Läs även om Potta Långhaka på Kullens hembygdsförenings hemsida, dels 1938 ”Vad de gamla berättade” och dels 1947 ”Potta Långhaka”.


Tillbaka