header
logo

Den gamla tavlan

av Per–Olof Cederberg

I mitt hem har i c:a 15 år hängt en gammal tavla med en tuschteckning över en egendom benämnd ”Woodville House” i Yuba Conty, Ca. vars ägare anges heta John C. Falck. Historien om hur jag kom över den här klenoden visar inte bara på hur tillfälligheter kan spela stor roll i släktforskning utan också i viss mån på att man kan göra fynd i samband med s.k. loppmarknader.

I en gammal loge förvarade nämligen en loppmarknadsarrangör en del saker, som tillhört en numera avliden släkting till mig. Ägaren av logen, som väl kände till mitt stora intresse för släkten, ansåg att jag borde få titta närmare på det skänkta eftersom där återfanns en del, som hade direkt och otvetydig beröring med min släkt. Efter att ha kontaktat arrangören av loppmarknaden och tillsamman med honom gjort en genomgång hittades bl.a. den ovan nämnda tavlan. Jag visste att min farmors morbror Jöns Christiansson Falck utvandrat till USA och blev direkt klar över att den John C. Falck som omtalades i tavlans text måste vara min farmors morbror. På stående fot fick jag möjlighet att inköpa tavlan och glad i hågen över fyndet ilade jag på lätta fötter hemåt för att se vad jag kunde finna ut om den gode Jöns C. Falck.

Kyrkböckerna gav inte mycket, bara att Jöns fått sjömansbevis 1850 och då, i likhet med så många andra ynglingar från Brunnby s–n., gett sig till sjöss. Det sista jag fann i de nämnda källorna var att han skulle ha emigrerat till Kalifornien, USA 1865.

Jaha, det var de de, tänkte jag och hängde upp tavlan där den hänger än i dag och på det stadiet hade jag inte kommit ett steg närmare gåtans lösning. Efter en tid började jag studera tavlan närmare och fann då att förutom en 2–vånings huvudbyggnad med vind det dessutom fanns 2 större stallbyggnader, 3 mindre byggnader samt ett relativt långt hus av odefinierbar typ. I några hagar gick hästar och kor med sina kalvar fridfullt betande och förutom vägar syntes även ett stort antal granar, som verkade vara flera gånger högre än huvudbyggnaden. Från ena hållet kom ett fyrspann med mulåsnor dragande på 2 fullastade vagnar samt en charabang förspänd med 2 hästar och från andra hållet kom något som liknade en diligens nerför en backe. Det hela gav på mig intrycket av att vara någon form av skjutsstation med möjlighet till övernattning etc. Som ung pojke hade jag ju läst flera böcker om indianer och deras överfall på diligenser, så det var väl inte utan att fantasin började skena iväg. Alla mina funderingar utmynnade dock till slut i frågan hur i all sin dar en son till en fattig mjölnare skulle ha haft råd att inköpa en egendom av den storleken? Var det hela ett falsarium? och bara något som min släkting låtit göra för att inför sina föräldrar låta påskina att han hade det bra ”over there”?

Vid koll av en karta över Kalifornien hittade jag Yuba City c:a 2 svenska mil norr om Sacramento och c:a ½ mil öster om Sacramento River. Det verkade intressant för jag hade ju hört talas om att man i slutet av 1840–talet hittat guld i de här aktuella trakterna av Kalifornien. Kunde det vara så att Jöns/John varit en av de många som deltagit i jakten på guld och dessutom varit lyckosam? Den frågan fick förbli obesvarad i många år.

För c:a 10 år sedan skaffade jag mig en PC samt ett Disgen–program för att på så vis kunna, på ett lättöverskådligt vis, föra in de uppgifter jag hade om släkten. Efter en tid och många tips om att man kunde finna mycket matnyttigt på Internet ordnade jag med en uppkoppling till denna utmärkta källa inte minst då det gäller släktforskning. Trots att ”tavlan” hängde i det närmaste mitt framför näsan på mig dröjde det något år innan jag kom mig för att göra ett försök att hitta den som jag, trots brist på bevis, kallade för ”guldgrävaren”. Döm om min förvåning då jag med hjälp av mormonernas släktforskning och deras Ancestral File fann inte bara John C. Falck utan även hans hustru, barn och barnbarn. Nu var min nyfikenhet väckt på allvar och då jag fann att det var en sondotter till Jöns Falck som lämnat in uppgifterna beslöt jag mig för att försöka etablera kontakt med henne. Via en del omvägar lyckades jag skaka fram en adress till henne och som bilaga till mitt brev, författat på knagglig engelska, bifogade jag en kopia på ”tavlan”. I brevet bad jag damen ifråga att inte ta någon hänsyn till min förfrågan om jag hamnat på fel spår, men hoppet fanns där givetvis att hon skulle visa sig vara rätt person. Tiden gick men något svar fick jag aldrig, vilket senare skulle visa sig ha sin naturliga förklaring. Visst hade jag via Internet fått fram en del upplysningar om den gode Jöns, eller som han kallade sig i USA John Falck, men skulle det ta slut med det? Även om jag inte var tillbaks på ruta ett så kände jag mig ändock inte nöjd utan ville veta mer. Frågan var bara hur jag skulle och kunde gå vidare? Medan jag funderade på det gick tiden fram till maj år 2001 då början till gåtans lösning uppenbarade sig.

Vid den tidpunkten var nämligen 2 amerikanskor tillsammans med varsin dotter i Brunnby för att i kyrkan bese det votivskepp som deras anfader hade byggt och skänkt till församlingen. De ägnade sig också åt att göra efterforskningar på kyrkogården efter anfaderns grav. Under letandet på kyrkogården kom de i samspråk med en god vän till mig, som dock inte är släktforskare. Eftersom det var lördag och pastorsexpeditionen stängd hade han inga tips att ge dem. Mer eller mindre på vinst och förlust överlämnade emellertid den ena damen, som hette Marion, sitt namn och adress till min vän, ”just in case” något skulle dyka upp De ville ju så gärna veta var anfadern hade bott och hur de skulle bära sig åt för att finna ut något om den släkt de ev. kunde ha kvar i trakten. Veckan därpå fick jag reda på händelsen och då överta lappen med namn och adress till Marion som visade sig bo i Kalifornien. I ärlighetens namn måste jag tillstå att jag då inte hade den minsta tanke på min egen släkting där borta. Det var enbart för att jag hade vetskap om en del av Marions släkt i ”det gamla landet” som jag skrev ett brev till henne. Jag bad att få lite mer exakt klarhet i vad hon sökte så jag kunde tala om vad jag visste.

Beträffande den delen skall jag inte här gå in på detaljer utan endast konstatera att vi allt eftersom tiden gick fick en rätt så omfattande korrespondens via e–post. Marion visade sig vara en mycket trevlig människa och berättade en hel del om sig själv bl.a. att hon skrev kokböcker, som hon for runt om i USA och höll föredrag om. Jag i min tur nämnde vid något tillfälle något kort om min släkting som emigrerat till Kalifornien och skickade över en kopia av ”tavlan”. Ganska omgående kom ett svar att Marions granne vid flera tillfällen hade besökt Woodville House, eller som det numera heter Woodleaf House. Hon kände alltså mycket väl till stället ifråga och hade förklarat att det än idag såg i stort sett ut precis som det gjorde på ”tavlan”. Egendomen ägdes nu av en religiös förening, som brukar anordna ungdomsläger där. Marion berättade också att hon inom en inte allt för avlägsen framtid hade för avsikt att åka till Sacramento på ett seminarium och på sin lediga tid då försöka leta sig fram till Woodleaf House.

Förundrad över hur liten vår värld egentligen är, men ändock bebodd av så många verkligt fina människor kände min glädje inga gränser. Den som inte själv är släktforskare kan inte föreställa sig vad ett sådant genombrott innebär. Den känsla av glädje som följer på att efter, som i mitt fall, ha letat efter någon i många år och äntligen lyckas är obeskrivlig. Mina förväntningar just då var alltså högt ställda, men tanken fanns också att kanske skulle alltsammans trots allt komma att utmynna i ett fåfängt hopp om en slutgiltig lösning på gåtan.

Efter en tids spänd förväntan dök det upp ett ganska tjockt konvolut från USA i min brevlåda och på darrande ben smög jag ner i min kammare och slet upp kuvertet. innehållet utgjordes av ett brev från Marion, ett antal fotografier samt en centimeter tjock bok med titeln ”Woodleaf Legacy”. I brevet förklarade Marion att hon och hennes make hade besökt Woodleaf House och då passat på och talat med folk på platsen. Någon av dessa hade då gett henne telefonnumret till den bifogade bokens författarinna. Efter ett samtal med densamma inköpte Marion ett ex. till mig då det visade sig att en hel del av texten handlade om den av mig så länge sökte Jöns/John C. Falck. Textunderlaget samt flera bilder i boken hade författarinnan fått låna av Jöns sondotter, vilken var densamma som jag förgäves försökt få kontakt med per brev. Det visade sig att hon tyvärr hade avlidit ett par år före mitt brev så det var ju inte så underligt att jag aldrig fått något svar. I brevet bekräftade Marion för mig den 100 %–iga sanningshalten i grannens påstående att Woodleaf House till allra största delen fortfarande såg ut som på min ”tavla”. Hon bevisade det också för mig genom de foton hon tagit på platsen och som jag fick kopior på. Efter att noga ha stavat mig igenom de för mig mest intressanta delarna av boken beslöt jag mig för att skicka ett mail till författarinnan då hon ju tydligen skulle kunna ge mig mer informationer om ev. nu levande släktingar. Då svar kom redan efter ett par dagar fick jag reda på att den ovan nämnda sondottern till Jöns har en son och en dotter i livet, inte nog med det utan hon hade även varit i kontakt med dem och gett dem min e–post adress och uppgav för mig deras dito till ömsesidig glädje för båda parter.

Huvudorsaken till den här artikeln har varit att försöka klarlägga hur små tillfälligheter ibland kan spela oss släktforskare väl i händer och på så vis hjälpa till att lösa gamla gåtor. Jag kan trots det ändock inte låta bli att även helt kort berätta något om den Jöns/John C. Falck som så länge gäckat mig i mina efterforskningar. Som nämnts tidigare gick han till sjöss 1850 och seglade då till en början troligen i någon skuta från Kullabygden. Som så ofta på den tiden gick resorna ofta upp i Östersjön och vidare till någon norrlandshamn för att lasta trä. Under åtminstone en sådan resa träffade han i Luleå en flicka, som han inte kunde släppa tankarna på. Tydligen hade det sagt ”klick” redan vid första ögonkastet.

Tiden gick emellertid och under en av sina resor hamnade Jöns, som avancerat till styrman, i San Francisco Bay efter att ha rundat Cap Horn. Om det var ombord i ett svenskt eller utländskt skepp förtäljer inte historien. Vid den tiden gick det vilda rykten om de stora guldfyndigheter som gjorts i Kalifornien, och givetvis lockade möjligheten att bli en av dem som lyckades finna den ädla metallen. Enligt en källa skulle hela besättning på skeppet ha lämnat detsamma åt sitt öde och gett sig iväg upp längs Sacramento–floden på guldjakt. De fick ge sig i kast med inte bara indianer och durkdrivna affärsmän, utan även med en svårtillgänglig och vild natur i sina försök att finna guld. Ensam eller tillsammans med någon skeppskamrat lyckades han/de att efter inmutning av en bit mark samt mycket slit och svåra umbäranden hitta guld i en inte oansenlig mängd. Jöns lät tydligen inte pengarna rulla utan gnetade och sparade för att kunna infria det löfte, som han gett till flickan i Norrland, nämligen att en gång återvända och gifta sig med henne. För sin vinstandel köpte han andelar i bolaget Buckeye Mine i Sawpit Flat Ca. vars platschef han också blev efter en tid.

Tiden gick emellertid och blev till år men hela tiden fanns flickan från Norrland i Jöns tankar och c:a 1865 återvände han till Sverige för att infria sitt löfte. Det är oklart om han åkte direkt till sin själs älskade eller tog vägen via sitt hem i Brunnby. Det mesta tyder dock på att han åtminstone vid något tillfälle under 1865 vistats i hemmet och då passat på att ta ut flyttningsbevis till Kalifornien. I kyrkan i Nederluleå förs., där hans tillkommande Sophia Elisabeth Hedström bodde, gifte han sig med henne den 22/12 1867. Efter bröllopet reste de båda unga tu till det fantastiska Kalifornien som Jöns berättat så mycket om. Väl framme där återinträdde han i sin tjänst hos Buckeye Mine och hustrun nedkom med deras förstfödde, sonen Charles Lawrence, i augusti 1868. 10 år senare, då familjen utökats med en dotter Helma Teresa, ansåg Jöns att han ville satsa sitt hopsparade kapital på ett något lugnare liv.

I oktober 1878 sålde han därför sin andel i guldgruvan för en obekant summa till New York Co. Han hade fått vetskap om att egendomen ”Woodville House”, som då ägdes av en man vid namn Kelly, var till salu och Jöns var mycket intresserad att förvärva egendomen. Mr Kelly visade sig dock vara en svårflörtad man, men den 20 november 1878 avslutades affären och den f.d. möllaresonen från Brunnby, Sweden fick för 4000 $ överta c:a 160 acres (= c:a 648.000 kvadratmeter) mark med tillhörande byggnader. I juni 1882 nedkom hustrun med sonen Robert i deras nya hem, men han blev dock bara c:a 3 år gammal. Hur familjen Falck kom att utveckla rörelsen som hotell, dilligensstation för Wells Fargo samt en affärsrörelse kan vi lämna därhän och endast konstatera att allt gick dem väl i händer. I juli 1898 öppnades ett postkontor på platsen och namnet blev ändrat till Woodleaf House. Dessförinnan hade Jöns låtit bygga en villa i 2 våningar en bit ifrån själva hotellet där familjen sedan kom att bo. Huset finns kvar än idag och kallas för ”Falcks House”

I början av december 1901 avled Jöns/John C. Falck och i sitt sista brev, daterat 15/1 1900, hem till släkten i Sverige skriver han på en utmärkt svenska att han hade problem med en fot. Annars var allting bra med dem och sonen Charles hade hand om skötseln av såväl hotell som postkontor och handelsbod. 1907 avlider Jöns dotter Helma och hon följs 1912 av hans hustru den norrlandsfödda Sophia. Sonen Laurence fortsatte att driva den omfattande rörelsen tillsammans med hustrun Agnes och 3 barn till 1927 då de avyttrade alltsammans med undantag av det ovan nämnda ”Falcks House” och en sommarstuga som de behöll.

Enligt opartisk utsago skulle familjen Falck ha varit väldigt gästfria, och i samband med olika högtider anordnade de baler och annan underhållning i sitt hotell. En ofta sedd gäst hos dem lär ha varit den på sin tid berömda sångerskan och dansösen Lotta Crabtree, som också hade turnerat i Europa. En annan gäst som återkom då och då var en man vid namn Charles Boles. Ingen anade då att han var samma person, som under sitt alias ”Black Bart” hade rånat flera diligenser runt om grannskapet. Vid sådana tillfällen uppträdde han alltid med en mjölsäck över huvudet, men också som den verkliga gentleman han var. Sålunda slog han enbart till mot Wells Fargos diligenser i vars last förutom passagerare även ingick en eller flera kistor med guld och värdepost. Passagerarna, och särskilt då kvinnor, lämnade han alltid i fred och de fick behålla sina juveler och värdesaker. Mellan 1878 och 1882 rånade han inte mindre än 17 diligenser och efter tre utförda rån tog Wells Fargos tålamod slut. En belöning på 250 $ utlovades därför till var och en som kunde bidraga till infångandet av ”Black Bart”. Det var dock först vid det 18:de rånet som sagan tog slut då han efter beskjutning blev skadad och kunde infångas. ”Black Bart” blev förd till det beryktade fängelset San Quentin där han fick sitta av ett straff på 6 år. Som ett exempel på vilken gentleman han innerst inne egentligen var kan nämnas att han under fängelsetiden skrev ett vänligt brev till Sophia Falck. Han bad där om ursäkt för sitt handlande och hoppades att han inte förorsakat familjen några olägenheter genom att då och då ta in på deras hotell.

Tillbaka